Mina minnen från när vår bäbis föddes

I lördags kl 02.42 föddes vår son, men det var en lång väg dit..

Beräknat datum för förlossning var 30/6. Nästan två veckor över tid gjordes ett ultraljud som visade att det var lite fostervatten, det var i onsdags, på torsdag skulle vi komma in för igångsättning.
Torsdagen spenderades på sjukhuset, Bonnie fick "huttar" med medicin som skulle mjuka upp livmodertappen som inte riktigt var mogen. Fram mot kvällen hade Bonnie stark smärta i magen och i skötet, allt enligt plan men jobbigt såklart. Inför natten fick hon smärtstillande och insomningstablett för att få vila innan värkstimulerande dropp skulle sättas in på fredagsmorgon. Den natten sov hon ca 2 timmar, annars var magontet så jobbigt så att det inte gick. Väl fredag sätts droppet in, rätt fort får hon ganska kraftiga värkar, inte tillräckligt då droppet ökade i styrka/dos hela dagen, en del av livmodertappen var fortfarande hård och hade som en "sarg", barnmorskorna gjorde allt vad dom kunde för att massera, trycka, ändra ställning osv, men det blev aldrig riktigt bra och värkarna blev aldrig krystvärkar, trots att hon rätt tidigt var öppen 9 cm. Så höll hon på hela dagen, värkar som pendlade mellan varannan minut och var tredje minut. Smärtan var grym och trots epidural och lustgas så blev det aldrig riktigt bra. Det ska verkligen tilläggas att Bonnie slet som ett djur och hon klagade ingenting alls. Jag såg hur hon blev mer och mer sliten, men hon kämpade lika hårt ändå. Efter en hel dag med värkar så blev det natt och runt kl 01.30 lördag kom förlossningsläkaren in efter att ha samrått med barnmorskorna. Bonnie och bäbis var slitna, hon ville sätta ut det värkstimulerande droppet och alternativen som fanns var att pausa, sova några timmar och sen köra maxdos värkstimulerande, eller att göra ett akut kejsarsnitt. Jag och Bonnie diskuterade igenom alternativen och både hon och jag kände att sova några timmar, det skulle hon inte klara hur drogad hon än skulle bli, hon var slutkörd. Att försöka senare, ännu tröttare kändes inte som något alternativ, så vi bestämde oss för kejsarsnitt och det tyckte barnmorskor och förlossningsläkaren var ett klokt alternativ. Vi fick veta att det kunde ta ett tag då det var helg och jourtid. Barnmorskan avbröt allt inne i förlossningssalen, gav Bonnie mediciner och förberedde så gott det gick. Och helt plötsligt kommer förlossningsläkaren in, operationsrum och personal står redo! Snabba ryck och vi bytta om i farten till operation. Väl där inne gick narkosen snabbt och fort var vår bäbis ute, skrek gjorde han direkt. Bonnie var så trött och slut och skakade igenom operationen. Bäbis hade bajsat i fostervattnet och fått i sig en del, vi visste att han hade bajsat i fostervattnet. Barnläkarna sög ur en hel del bajsvatten ur bäbis. Men han klarade alla tester och verkade må fint. Huvudet var strutformat, bäbis hade verkligen försökt så gott han kunde att komma ut, vi vet inte riktigt varför det inte gick. Vi fick höra efter operation att Bonnies livmoder var helt slutkörd, nästan trasig av allt värkarbete. Jag fick klippa av navelsträngsstumpen och fick med mig bäbis in till förlossningsrummet, men först gick vi förbi Bonnie och hejade, jag och bär älskade och håriga bäbis! Bonnie skulle sys ihop och jag och bäbis gick och låg hud mot hud tills Bonnie kom tillbaks. På en gång låg han och smackade och sökte bröst, allt jag hade va håriga gubbröst..

Jag och bäbis var tillbaks till förlossningssalen ca kl 03, vid kl 04 kom Bonnie. Där var vi till kl 10 tills vi fick ett rum på BB. Väl där kraschade vi alla tre i två timmar direkt. Vi hade håller igång i över ett dygn med konstanta värkar..

Jag är hur imponerad som helst över Bonnies värkarbete, vilken stålkvinna hon är! Nu dagarna efter har hon varit väldigt trött och sliten, men hon har kämpat sig upp på benen lite. Försöker få henne att skynda långsamt, samtidigt som vi vill hem, till vår nu ännu större familj. Hemma väntar ju fyra systrar, två människobarn och två katter.

När Bonnie och Bäbis orkar åker vi hem och då behöver vi några veckor av lugn för att komma tillbaks!

Tack all fantastisk personal på förlossningen och operation, ni är hur grymma som helst! Men allra bäst är ändå Bonnie, du är mitt allt - jag älskar dig!