När alla försvinner

För en tid sedan insåg jag att jag nästan inte har några vänner kvar. Har förvisso alltid haft få vänner men ändå några bra. Nu lyser dom flesta med sin frånvaro, vilket iochförsig inte är så konstigt heller, jag är dålig på att ta kontakt och initiativ i vanliga fall, nu med utbrändheten har det blivit mycket sämre med.
 
Jag drar mig mest undan och den energi jag har lägger jag hemma och på familjen. Jag har slutat festa och där rök en del vänner. 
 
Även familjemedlemmar lyser med sin frånvaro av olika anledningar och mycket är på grund av mitt sjukdomstillstånd. Jag vet inte om det är av rädsla eller lättja? Det är iprincip bara morsan jag har regelbunden kontakt med, mina syskon pratar jag inte med. Släkten är inte heller så stor och det har alltid varit lite tabu att prata känslor så jag antar att jag faller bort mycket på grund av det.
 
Jag är inte lätt, dels är jag sjuk och sedan är jag rätt trubbig i mina politiska övertygelser, håller hårt i vissa principer och med följer det väl också att en del vänner och familj faller bort, jag är väl för jobbig?
 
Det här inlägget handlar inte om hur synd det är om mig och jag är ju till största del själv en orsak till avsaknad av kontakt. Däremot tycker jag att det är jobbigt att jag inte har den energin som behövs för att orka laga familjerelationer, vänskaper, osv. Det handlar sällan om viljan att bli sams, det handlar mer om överlevnad för att orka vardagen som den är, det kostar på.
 
Jag hoppas och tror att många som jag har sett som nära blir nära igen, om inte så kommer det säkert andra. Tack till er som orkat stanna kvar, ni betyder så mycket mer än vad jag klarar av att visa!
 
Va rädd om varandra!